James blunt, clearing my mental sky

Jag håller på att ta min stil till en ny nivå, och där gör sig verken psy-trance eller hårdrock särskilt bra. Jag har faktiskt tröttnat lite båda kategorierna, vilket är en indikation på att jag är redo att ta min stil till en ny nivå.

Steget från nörd till hunk måste väll ändå innebära att man ådrar sig en mer allmänt accepterad musiksmak, för vilken brud är intresserad av att fördjupa sig i obskyr musik. Obskyra tjejer kanske? Ja, men de är inte sådana tjejer jag vill ha. Det är i slut änden tjejer som avgör om man är en riktig hunk eller inte.

Tolka inte detta som att jag försöker anpassa mig till ”något som jag inte är”, nej, jag gillar inte alternativ-skit längre, ge mig mainstream, jag vill va en i mängden, med lite extra glans.

En "hunk" som säger att han lyssnar på morbid angels (death metal) eller x-noize (psy-trance) kommer att betraktas som att han har någon slags sjukdom som har infekterat hans annars perfekta framtoning.

Att vara en hunk och lyssna på sådan musik, kan dock fungera, eftersom det egentligen hänger mer på den egna personliga relationen till musiken, än musiken i sig själv. Låt mig klargöra: personer som lyssnar på icke-mainstream musik har ofta en sjuklig passion för sin musiksmak, och det är just denna besatthet som inte passar hos en hunk. Musiken ska bara betraktas som ett bihang, och inte som livets mening.

Då är det tur att jag äntligen hittat något i main-stream utbudet som jag faktiskt gillar. Jag har alltid gillat James Blunt, och när jag nu hör på resten av låtarna på albumen blir jag inte det minsta besviken. James blir inte så där töntigt glättig.